Olle Munther

VÅSSELTJÄRN

En liten samvetsfråga, hur många sockenbor har

sett de skönhetsvärden som finns inpå knutarna,

hur många Holsåkersbor av vår tid har sett

Våsseltjärn som en juninatt för jämt 20 år

sedan för mej framstod som vildmarkens öga?

Långt in i skogarnas trollbundna vrå

blänker ett vildmarkens öga,

skyddat av stammar som vakande stå

speglande skyn i det höga

jag minns när jag såg den en försommarnatt

när drömmen som nu liksom skänkte,

visionen av trollkungens silverne skatt

när stjärnhimlens spegelbild blänkte.

Väl drömde du då och drömmer väl än

din dröm om de tider som svunnit,

om sekler som aldrig kan komma igen

om sånger som storfuran sjungit,

och säg mig väl något du kommer ihåg

som du drömt i din tusenårsdvala,

när som kvällssolens purpur har strötts i din våg

och du hört själva tystnaden tala.

Vad har du väl hört utav furornas sus

när vinden har smekt deras hjässa,

vad sade dig stjärnornas tindrande ljus,

vad tror du om tider som dessa?

Hur var det i seklernas gryning oh säg

när du speglade månskärans glitter,

var det då någon männska som hade sin väg

på den plats där i drömmar jag sitter?

Jag spörjer, jag ber, men jag får inget svar

av ditt nattsvarta blänkande vatten,

din hemlighet har du i säkert förvar

liksom trollkungen silverne skatten,

och så många släktled skall undrande gå

under susande furorna höga

och se hur en dalande kvällssol skall så

sitt purpur i vildmarkens öga.
ÄLGPASS

När jag kom hit låg mörkret tätt

jag kunde knappast ana

min myrlaggs släta rimfrostplätt

i ottans drömnirvara,

här var så tyst, ett enda ljud

mej skulle väckt ur drömmen,

här härskade en annan Gud

och vänd var levnadsströmmen.

Visst dväljs jag i en bättre värld

i dessa morgontimmar,

långt innan solens värmehärd

i öster åter glimmar,

jag ids att tänka vitt och brett

på forna älgjaktsmöten

och vilken glädje de berett

just mej i fäbodlöten.

Nu lättar över märka snår

en höstdags morgondimma

och över myren där jag står

små solstänk börjar glimma,

nu droppar nattens frusna dagg

på grenens spindelvävar

och över pudrad getporsragg

små älvor åter svävar.

Olle Munther