E.E.

EKFÄNSBERGET

Var finns väl i världen

en fäbod som här

så tyst, så lugn bort från flärden.

I djupa skogen gömma hon är,

hit ställdes ofta färden.

Hit kommo fäderna, bröt mark

när nöden och djurfödan tröt.

De fattiga voro, men armen var stark

och åkrar de grävde och bröt.

Potatis och korn gav föda till mat

för folket – och höet för fä

Svedjeland bränndes besåddes med råg

och folket med glädje det såg.

Ej var det latmansgöra allt det där

men trivsel och arbetsglädjen fanns.

Man drömde väl om bättre även här

men nöjsamhet var deras lans.

Med lie och orv, de slog slogar och myr

så höbördor blevo till lass,

Fick vinterhässjor med klenhö och starr

stå kvar vid myrslogen till vinterny.

Då selades hästen, med släden de for

över isfrusna sjöar och myr

efter höet som hässjats i sommaren förut

till småförs-mat för getter och får.

Vallkullan i morgonstund arla

skulle ysta, kärna, messmörskok göra.

Ge kritter o mjölka, kanske korn-knoppar mala

och seden på bete sin hjord hon förut.

Pinglor o skällor stör tystnaden i ”skoga”

lurlock i kohorn, locklåt o sång,

korna de kommo i rader så trogna

sin ”hölkulla” följde dom dagen så lång.

E.E. aug 2 -65