Dikter
Anna-Britta Nordén
Då jâ va litn
Då jâ va litn vill jâ âllâr lägg mä,
men nog fäck jâ lôv hä.
Jâ tyck ä va sô gâli då dan va slut
sô int ja fäck gå ut.
Jâ tyck jâ vill stôrknâ då
jâ fäck lôv vâr innâ ô gå.
Ä va sô mytjy mer jâ vill hinnâ,
ôm bârâ lampa fing brinnâ.
Mamma vill sô gärnâ gör kväll,
vill jâ skull lägg mä ô vâr snäll
men âllär va jâ hä
för jâ villl âllâr lägg mä.
Utôm nä buo, för dâr
va ä nôn ti stuggu sôm va kvâr.
Jâ kun si dôm ô hör dôm tâlsve,
ô sö sômmän jâ, ett, tu, tre.
Då vi ha lagt ôss nä buo ô eln ha brônn ut
tog far fioln ô spelâ tä slut.
”Mors lilla gutt med ögon blå”
ân lärd ôss sjungâ båttvå.
Ä va bra sômnâ då far spelâ då,
ligg ti sänja ô bârâ hör på.
Ôm kvälla då âllä hop kôm tärättâ,
kan Gästgivârpôjka ô berättâ.
E korintâ på ett strå
De finâst vi visstâ, då vi va småä
va tä vâr sô finä sôm korinta på stråä.
Då vi va tvättâ ô låg ti sänja, då
vänt vi tä få hör, vi va sôm e korinta på e strå.
Ä va mäst Kari sôm va hä,
för ho va minder än mä.
Sô jâ fäck frågâ då,
ôm int jâ va sôm e korinta på e strå.
Ô då sa mamma: ”Jo då.”
Âllä hop vill var sôm e korinta på e strå,
män å bârâ nôrä sôm â hä, då.
Vi dôm arâ få vâr nöjdä endå,
fast int vi ä sôm e korinta på e strå.
Uttrycket kom från början från en Björbokarl
som var så stolt över sin vackra dotter Karin