Fäbodar

Fäbodar finns det gott om i bergen runt Floda och fäbodbruket kan ha sina rötter ända ner i järnåldern. I mitten av 1300-talet fanns det fäbodar i Floda socken enligt Dalalagen.
Vid fäbodrannsakningen 1663/64 (tidigast kända förteckning) fanns det 12 Fäbodar i Floda socken och vid storskiftet (1806-1812) fanns det 17 fäbodar.

Fäbodbruket var förr en nödvändighet och uppstod av flera anledningar. Bristen på bete och slåttermark i hembyn var troligen det viktigaste motivet. På ”buo” (fäboden) kunde kor, får och getter släppas på bete i skogen under sommaren. Den inhägnade vallen kring ”buo” utnyttjades för slåtter och ibland åkerbruk. Även myrar och andra gräsbevuxna marker i närheten av ”buo” slogs. ”Bukullo” (vallkullan) som följde med djuren på skogen fick styra så de inte betade på slogan (slåttermarkerna) före slåttern. Höet lagrades i lador vid ”buo” och kördes hem till byn på vintern. Efter storskiftet på 1800-talet fick ”buo” ett uppsving, men i takt med att jordbruket moderniserades avvecklades fäbodbruket allt mer under 1900-talet.

En ”buo” anlades på lämpligt ställe i skogen med gott om vatten. Där byggdes en stuga till ”Bukullo”, ”fäjset” (fähus för djuren) med eller utan foderlada, ”vellrä” (vedbod), källare, stall, ett ”gansä” (dass), m.m.

I början på sommaren ”buffrade” man, dvs. flyttade till ”buo” med djuren. Vistelsen i ”buo” kunde vara från tre och ända till fem eller sex månader beroende på om det var stor brist på foder i hembyn. Livet på ”buo” var först och främst ett arbetsliv som hängde samman med utnyttjande av naturtillgångar och då främst bete och slåtter. ”Bukullo” hade fullt upp att göra från morgon till sena kvällen. Djuren skulle ses efter, mjölkas och vallas på skogen. Mjölken skulle tas om hand för att göra ost, smör och mesost. Dessutom skulle ”bukullo” hinna sy och sticka, m.m.

Läs mer om Dala-Flodas fäbodar

Här finns mer information om fäbodarna i bygden:

Fäbodar i Dala-Floda (pdf)